Såja

Blev visst en liten bloggpaus här. Så kan det gå. Händer så mycket bara att jag inte riktigt hinner skriva ned någonting.

Ikväll har jag hur som helst funderat lite på det där med att det är ganska skönt när man väl kommer till den där punkten i sitt liv att man kan acceptera att människor är olika. Det tar ju liksom sin tid att komma underfund med hurdana människor är. Och när man väl är klar med det tar det ytterligare tid att komma över det att man inte ska störa sig över att man är olika.

Jag menar innan man känner varandra lite bättre blir man ju bara störd över saker, som till exempel att jobbkompisen hispar över saker mycket mer än man själv eller att sambon är mer av en diskuterare före beslut kan fattas än man själv är. Men sen när man kommit liiite längre och fattar att det är så varje gång, sen är det bara att vänja sig och acceptera läget. Eller försöka mötas halvvägs. Men vilket man än gör av dessa två är det ganska befriande. För efter det kan man ju bara le åt det hela. Och då blir allt så mycket lättare. Rekommenderar, prova!