Hälsningar från joggingturen

Jag hade tagit på mig en jacka för mycket. Sniglarna låg som minor över sandstigarna och mina lungor ville inte samarbeta riktigt. OCH så förälskade jag mig i dom som varit landskapsplanerare här i området! Jag menar kolla nu: hav, låga tallar och trä. Hur perfekt är inte det? OCH så förstod jag visst äntligen att tonåringarna gillar en viss strand här för att solen skiner senast dit. Att sånt.

Vi måste tala om Stockholm...

Alltså, jag hade ju förmånen att åka på arbetsresa till Stockholm förra veckan. Och blev lite överraskad själv över hur mycket jag gillade att vara där. Håller med Basse i de två första rutorna.

Och språket sen då! Svenskarna bara känner och tänker. Tycker ganska sällan något. Hur gulligt är inte det? Även om det kanske är bra att gå rakt på sak ibland också. Men tror att det kanske är lite den attityden som gör att man inte känner sig dum där, vad än man kläcker ur sig. Då får man bara ett "Hur tänker du då?" som svar. Aldrig "Nu förstår jag nog inte vad du menar". Vad dom sen tänker på riktigt är kanske någonting helt annat.

Men just nu kvittar det. Är lite förälskad i Stockholm ändå.

Älskling

Mikko brukar alltid säga att att skälla på sin partner är det samma som att hacka ner på sig själv. Och visst är det ju lite så, att det är som att säga att man lyckats välja en urusel partner om man klagar på den man är tillsammans med. Men ändå kommer jag på mig själv med att göra det. Än en gång en sådan där grej som jag inte fattar, varför kan jag inte säga fina saker om honom istället? För det är ju därför jag är tillsammans med honom, för att han är så fin på många sätt.

Måste nog ta mig själv i kragen. Strö lite mera hjärtströssel på honom inför andra.