När jag var yngre hade jag fix idé om att jag skulle bli som de människor i vars fotspår jag gick. Alltså helt bokstavligen: ifall jag gick i samma fotspår som den som gick framför mig skulle jag bli som den. Typ, lång, tjock, smal, ha glasögon eller något annat utseendemässigt.
Och det var alltså inte så att jag försökte gå efter vissa människor som jag tyckte såg trevliga ut - nej tvärtom försökte jag undvika att gå precis just där där andra människors sulor just hade mött marken, för jag ville ju bli just sån som högre makter hade tänkt ut att jag skulle bli. Mig själv.
Under en viss period tänkte jag nästan tvångsmässigt på att inte gå i samma spår som andra. Det var ganska jobbigt. Jag minns att jag faktiskt också tänkte tanken att hoppas jag inte alltid kommer att hålla på så här, för då kommer det väl att driva mig till vansinne.
Och nu, 10 år senare, är jag mycket lättad över att jag inte funderar på sådana saker. Skulle ju vara otroligt irriterande och jobbigt. Tror att det säkert var något jag som osäker tonåring hade fått för mig, för att inte själv behöva tänka ut vem jag var eller fundera på hur min framtid skulle te sig.
Nu, 10 år senare, kan jag konstatera att jag vet vem jag är (på ett ungefär i alla fall ;) och att det känns helt bra. Fast lite determinist är jag nog ännu också.
No comments:
Post a Comment