Knäsvag

och imponerad så det förslår. Det är vad jag är efter gårdagens konsert med Paul Anka. Hur kan en så liten man ha så mycket röst?

Och lite rolig var han också. Och så mångsidig hans konsert var! Han visade bilder från sitt liv, av sina vänner (som bl.a. Frank Sinatra och Sammy Davis jr). Han påpekade att han var en låtskrivare, inte bara sångare. Han spelade piano och jammade gitarr och han lät alla sina bandmedlemmar spela ett stycke solo, så att deras talent skulle synas.


Fast så mycket hjärtklappning som mamma hade jag väl inte. Har ju inte levt den gång han har varit på topp. Vilket kanske är lite synd egentligen.

Men imponerad är jag. Stort.