För några dagar sen var det två riktigt skrikiga småbarn i skobutiken jag jobbar i. Dom sprang omkring och skrek och skuttade på alla bänkar och tog tag i allt som bara gick att ta och flytta på. Deras storasyster försökte säga till dem hela tiden att inte göra det ena eller andra, med föga framgång. Och mamman hon bara gick omkring och kollade på skor i lugn och ro. VARFÖR säger hon inte till åt dem tänkte jag........ Eller kanske hon är så trött på skriket att hon helt enkelt inte orkar säga till tänkte jag sen.
Okej, så mamman hittade skor till sig själv och alla barnen och kom till kassan för att betala. Jag hälsade, hon svarade med ett ljudlöst hej. Vad konstigt tänkte jag igen, har hon tappat rösten kanske? Skulle förklara varför hon inte säger till åt ungarna. Och så frågar jag igen: Pankki vai visa? Igen ett ljudlöst pankki som svar. Sen. Tecknar hon något till storasystern. Om jag hade varit en seriefigur skulle lampan som tändes för mig varit en hel ruta stor. Hon är döv. Inte så konstigt att hon inte säger till barnen, hon hör ju dem inte. Och inte så konstigt att hon inte använder röst heller, det är ganska få döva som gör det.
Och sen kommer hjälplösheten. Jag vill ju förklara till henne hur hon ska sköta skorna och säga tack så mycket och hejdå. Men jag kan inte. Minns ingenting av teckenspråkskursen jag gick för några år sen. Och visst, hon kan säkert läsa läppar, men inte sågot så invecklat som det blir om jag förklarar om skoskötsel, väl? Tror nog jag ska ta och börja en teckenspråkskurs snart igen. Så att jag ens kan teckna hej och tack.
1 comment:
oj nej, ja vet känslan. Vi har haft en kurs i specialpedagogik och har fått träffa bland annat döva barn. Jag minns inte heller jst nånting av teckenspråkskursen vi gick. Jätte störande. Jag vet inte heller hur man säger ens hej o tack. suck :) carro
Post a Comment